”Jag är extrovert, hon är introvert, så det blir många konflikter oss emellan. Vi är ju så olika typer.”
Överallt hör man människor som talar om personlighet. Många chefer har fallit för konsulternas hoppingivande löften om förändring på arbetsplatsen. En central del i deras verktygslåda är ofta någon form av personlighetstest. Det finns cirka 2 000 personlighetstester på marknaden (*). Det mest utbredda, Myers-Briggs Type Indicator, förkortat MBTI, genomförs av ca 2 miljoner människor varje år (*) och används av 88 av USA’s 100 största företag (*). Att så många människor, på så många framgångsrika företag, använder det betyder väl att MBTI är ett bra personlighetstest?
Det korta svaret på den frågan är nej. Det långa svaret följer i den här bloggposten. Du kommer att förstå var MBTI har sin grund, varför det blivit så stort och vad vi kan säga om det. Det, i sin tur, för oss in på en större fråga som kommer att följa med oss i kommande bloggposter. Nämligen hur det kommer sig att begreppet personlighet blivit så utbrett, och varför du får så olika svar på vad personlighet är, beroende på om du frågar lekmän eller specialister.
Paul Achilles Jung var landsortspräst i den Schweiziska byn Kesswil, som vid 1800-talets mitt hade omkring 500 invånare (*). Han fick kämpa på olika sätt. Dels med sin egen patos, då han blivit präst mest av praktiska skäl och inte på grund av sin tro. Och dels med sin fru Emilies återkommande depressioner. År 1875 fick de en son, Carl Gustav, som kom att bli en betydelsefull person i psykologins historia. Som ensambarn i en liten by fick Carl Gustav spendera mycket tid ensam. Moderns depressioner och faderns arbete bidrog även det till hans ensamhet. Carl Gustav spenderade mycket tid med att läsa och blev främst intresserad av andlighet och biologi. När han så bestämde sig för att studera fanns ett givet ämne som lät honom kombinera dessa två, psykiatri. Han doktorerade, skrev böcker och blev vän med en av den europeiska psykologins höjdare vid den tiden, Sigmund Freud.
1921, när Jung var 41 år, kom hans bok Psykologiska Typer ut på originalspråket tyska. Vid den tidpunkten hade han under flera år varit lärjunge till Freud. De var medlemmar det så kallade onsdagssällskapet. En grupp män som träffades hemma hos Freud på onsdagar för att diskutera psykologi och dess tillämpningar. Onsdagssällskapet utvecklades snart till Wiens Psykoanalytiska Sällskap. Men flera av medlemmarna blev oense och samarbetet övergick i splittring. Jung lämnade gruppen 1914 och började på egen hand att arbeta med typologi. Det vill säga strävan efter att identifiera typer av människor. Det var det arbetet som mynnade ut i Psykologiska Typer. Den är skriven i en tid då kraven på vetenskaplig metod var helt andra än idag. Idag skulle en seriös författare av en bok i psykologi använda sig av vetenskapliga artiklar som publicerats i granskade tidskrifter. Vars resultat tolkas med hjälp av statistiska metoder för att urskilja det trovärdiga från det icke trovärdiga.
Jung använde sig inte av vetenskapliga artiklar. I stället tog han hjälp av observationer, anekdoter och introspektion. Han hävdade att ”man kan bevisa vad som helst med statistik” (*). Han hade delvis rätt. Statistik kan användas för att förvirra och vilseleda. Men när det gäller att förstå människan är statistisk analys av systematiskt insamlad data åtminstone ”mindre dåligt” än eget navelskådande. Senare i sin karriär hävdade Jung också att han ”troligtvis hade gjort kontrollerade studier om jag haft resurser till det”. Men såsom hans tillvaro såg beskrev han att han var ”tvungen att nöja mig med att observera”(*).
I förordet skriver Jung att Psykologiska Typer är ”frukten av nära tjugo års arbete inom praktisk psykologi” och ”ett resultat av otaliga intryck och upplevelser från behandlingen av psykiska och nervösa sjukdomar” liksom ”en produkt av mina personliga erfarenheter.” (*)
Jungs typologi bygger på idén att människan har två huvudattityder. Antingen är man extravert (senare extrovert) eller introvert. En extravert person beskrivs av Jung som aktiv och tillmötesgående. En introvert som passiv och reserverad. Jung var noga med att inte lägga någon värdering i begreppen, utan ville att de endast skulle vara beskrivande. ”Klassificeringen av individer betyder inget, ingenting alls. Det är bara ett instrument för den praktiserande psykologen att förklara exempelvis en man för hans hustru eller vice versa”.
I skrivande stund är det 101 år sedan Psykologiska Typer kom ut. Sedan dess har det, minst sagt, runnit en del vetenskapligt vatten under de broar som byggts av psykologisk forskning. Vetenskapen psykologi har övergett Jungs typologier. Redan 1964 genomförde två forskare i psykologi en rigorös undersökning av dem och drog slutsatsen att de inte har något stöd (*). De typer han beskrev finns inte.
Vadå finns inte?! Om Jung identifierade typerna måste de väl finnas? Nej, det är inte så enkelt. De typer Jung beskriver överlappar alltid varandra. Tänk dig att vi beskriver introversion och extraversion på en skala mellan 0 och 100. För att skapa två kategorier, två typer, kapar vi skalan vid 50. Alla mellan 0 och 50 tillhör den introverta typen. Alla mellan 51 och 100 tillhör den extroverta typen. Men när forskare undersökt var de flesta människor hamnar, visar det sig vara någonstans kring 50. Alltså i mitten av skalan (*). En person som får 49 kallas introvert, medan den som får 51 kallas extrovert. Trots att de har närmast identiska värden. Om typerna verkligen existerade, skulle de flesta människor landa kring 0 eller 100. Alltså vara tydligt introverta eller extroverta. Men, nu landar de flesta alltså kring 50. Det innebär att de är introverta och extroverta. Både och. Under resten av 1900-talet övergavs typ-tänkandet av de flesta forskare i personlighetspsykologi.
Det gör att Carl Gustav Jung idag är främst en historisk figur inom psykologin. Dels för att hans metoder är inaktuella. Tyvärr också då han ljög och förfalskade sitt material. Under 1990-talet fördjupade sig Richard Noll, en gång Jungs elev, de protokoll och journalanteckningar Jung lämnade efter sig. Efter flera års granskning kallar Noll sin tidigare läromästare för ”1900-talets mest inflytelserika lögnare” (*). En bristfällig metod pepprades med lögner och överdrifter. Alltså ingenting att bygga en förståelse för människor på.
Men, när två kvinnor med välvilja och nyfikenhet läste Jung, bestämde de sig för att bygga vidare på hans tankar och konstruera det som idag är världens mest sålda personlighetstest.
1875, samma år Carl Gustav Jung föddes i en by i Schweiz, föddes en annan person som kom att ha betydelse för personlighetspsykologi. Kathrine Myers växte upp i Michigans bördiga jordbrukslandskap. Det var bara några år sedan Charles Darwins Om Arternas Uppkomst publicerats. Evolutionsteorin sågs som antingen användbar eller skandalös, beroende på vem man frågade. Om Kathrine frågade sin far, Albert, fick hon svaret att den var användbar. Han tog till sig av de lya kunskaperna och spred dem vidare i sitt jobb som lärare för lantbrukare. De var intresserade av hur de kunde ta hjälp av evolutionen, ta den i egna händer, för att förädla grödor och boskap. Om Kathrine frågade sin mamma, Mary, fick hon svaret att den var skandalös. Mary var övertygad baptist utan intresse för vetenskap. Kyrkans ledare sa åt henne att Darwins läror var lögner.
Kathrine kunde därmed välja att ta lärdom av sin far, intresserad av vetenskap, eller sin mor, ointresserad av detsamma. Hon valde det senare och spenderade mer tid i kyrkbänken än laboratoriet. Hon gick inte i någon formell skola förrän hon började college. Med tiden träffade hon sin blivande man, Lyman Briggs. De blev ett par och 1897 föddes deras första barn, Isabel (*). Lyman Briggs arbetade som fysiker och Isabel berättade senare att ”forskning var det han brydde sig mest om, så jag växte upp med tanken att det roligaste som finns är att ta reda på något som ingen annan vet ännu” (*). Isabel fick samma utbildning som sin mamma, alltså ingen alls, förrän hon började på college. Hon växte därmed upp med idén att ”man kan göra saker utan att ha studerat dem formellt”.
Isabel fick samma utbildning som sin mamma, alltså ingen alls, förrän hon började på college. Hon växte därmed upp med idén att ”man kan göra saker utan att ha studerat dem formellt”.
När Isabel träffat sin man, Clarence, blev mor och dotter Myers-Briggs intresserade av personlighetspsykologi. Isabel och Clarence var så olika som två människor kan bli. Ändå trivdes de tillsammans. Älskade varandra. Isabel och Kathrine var förundrade. För att bemöta sin förundran började de forska med sina egna metoder, som till stor del liknade de som Carl Gustav Jung använde sig av. Anekdoter och observationer av människor i sin omgivning. Det använde de sedan för att skapa sin egen typologi. I en tidig skiss över personlighetstyper förklarade Isabel exempelvis att människor kan delas in i fyra typer. Meditativa, spontana, sociala och utövande.
Men när Kathrine kom över den engelska översättningen av Psykologiska Typer i mitten av 1920-talet fick hon en aha-upplevelse. Hon berättade ivrigt för sin dotter om Jungs typologier. Det blev startskottet till ett över tjugo år långt arbete med att tolka och bygga vidare på Jungs tankar.
De drevs av välvilja och övertygelsen om att bara människor förstod varandra bättre, skulle de samarbeta i stället för att förgöra varandra. Den övertygelsen växte sig starkare under andra världskriget. De observerade då hur kvinnor i deras omgivning tog nya jobb då männen rekryterats till krigsmakten. Vissa av dem jobbade av ren patriotism och vantrivdes med sina arbeten. Kanske dessa kvinnor kunde nå sin fulla potential om bara deras arbetsuppgifter matchades med deras personlighetstyp.
Arbetet med att omsätta sina hemsnickrade teorier om personlighetstyper till något användbart gick in i en ny fas. Då ingen av dem hade kunskap i konstruktion av psykologiska mätinstrument tog de hjälp av Edward N. Hay. Han var personalchef för en av Philadelphias största banker, men i färd med att göra karriärbyte och bli managementkonsult. När Kathrine och Isabel sökte upp honom stod han till tjänst med sina kunskaper. De skulle skapa en typindikator. Den första versionen av typindikatorn, de var noga med att inte kalla det för ett test, utvärderade de på vänner och bekanta. Men det räckte inte. Snart tog Isabel ett deltidsjobb nära HR-chefen på ett stort företag. Där övertygade hon chefen att använda hennes typindikator på varje person som sökte jobb på företaget. Det gav mersmak. Isabel spred typindikatorn, som fick namnet Myers-Briggs Type Indikator, MBTI, så mycket hon kunde. Hon tog kontakt med såväl universitet som företag och fick bland annat använda MBTI på över 5,000 studenter från 45 olika universitet 1951 (*). Men fortfarande saknades den där riktiga knuffen i rätt riktning. Det som skulle få MBTI att bli stort, populärt och framgångsrikt.
Isabel och Kathrine trodde att knuffen var på gång när ETS, Educational Testing Service, intresserade sig för MBTI. ETS är en icke-vinstdrivande organisation som hjälper skolor och universitet att göra urval med hjälp av psykometriska tester (*). 1957 började ETS utvärdera MBTI för att eventuellt inkludera det i sin katalog av tester och mätinstrument. Men efter en grundlig utvärdering utförd av professionella psykometriker, konstaterade de att MBTI inte höll måttet varken teoretiskt eller psykometriskt. Det var inte lönt att fortsätta utveckla det (*).
Isabel kunde ha blivit nedslagen. Kanske borde hon ha blivit nedslagen. Men hon fortsätta kämpa. Och det lönade sig. 1975 köpte ett privat företag, Consulting Psychologists Press, rättigheterna till att sälja och distribuera MBTI. De gjorde det med framgång. En rad duktiga säljare, i kombination med en tilltalande produkt, gjorde MBTI till en sådan försäljningsframgång att hela företaget senare omformades. Nu heter det The Myers Briggs Company. Och ansvarar alltså för världens mest sålda personlighetstest.
Adam Grant är professor i psykologi vid Wharton School of Business. Han tycker inte att MBTI förtjänar framgången. Han har sagt ”adjö till MBTI, flugan som vägrar dö” (*). Han menar att MBTI brister i det som kallas reliabilitet och validitet. Men, frågar man The Myers Briggs Company själva att finns en rad vetenskapliga studier som talar till MBTI’s fördel (*) Det är alltså ett gyllene tillfälle att granska studierna och avgöra om MBTI är ett bra verktyg att förstå sig själv och andra människor.
Reliabilitet är ett begrepp som alltid dyker upp vid tal om psykologiska tester. Det står för säkerhet och trovärdighet.
Ett personlighetstest bör visa samma resultat för samma person vid olika tillfällen. Det som kallas test-retest-reliabilitet. Låt säga att du är student och funderar över olika karriärvägar tillsammans med din studievägledare, ett vanligt användningsområde för MBTI (*). På måndagen får du veta att du är en känsloinriktad och utåtriktad typ och passar som designer eller säljare. Men när du gör testet på nytt nästa onsdag får du veta att du är en tankeinriktad och inåtvänd typ och borde bli programmerare eller analytiker. Då skapar testet mer förvirring än klarhet gällande framtida karriärval. Adam Grant, och andra kritiker, hänvisar till en artikel från 1983. I den studien fick en grupp människor göra MBTI två gånger, med fem veckors mellanrum. Det tråkiga för MBTI-förespråkare är dock att hälften av dem fick en helt annan typ den andra gången de gjorde testet. MBTI’s reliabilitet beskrivs därför som obefintlig (*). Det är förvånande, med tanke på att MBTI-förespråkare hävdar att ”den typ du föds med är den typ du tar med dig i graven” (*).
Ett personlighetstest bör också innehålla frågor/påståenden som är samstämmiga med varandra. Om två frågor berör utåtvändhet-inåtvändhet, bör den som svarar ge likvärdiga svar på de frågorna. Ett påstående kan vara ”jag föredrar att träffa nya människor i stället för att vara ensam”. Ett annat ”jag trivs bättre med att vara för mig själv än i sociala sammanhang”. Om personen håller med om båda påståendena skulle det bidra till vad som kallas låg intern konsistens för MBTI. Svaret på den ena frågan tyder ju på utåtvändhet, medan svaret på den andra tyder på inåtvändhet.
På sin webbsida hänvisar The Myers Briggs Company till en meta-analys från 2002 som sammanställer resultaten från totalt 210 studier på reliabiliteten för MBTI (*). The Myers Briggs Company sammanfattar artikeln med ”Generellt har MBTI stark intern konsistens och test-retest-reliabilitet, även om vissa variationer observerades”. Det är precis vad artikelförfattarna skriver i sin sammanfattning. Men läser man artikeln i sin helhet blir bilden är något mer komplicerad. 53 av de 210 studierna publicerades i tidskriften Journal of Psychological Type. En tidskrift som inte kan kallas vetenskaplig. Den ges ut av Center for Applications of Psychological Type. En icke-vinstdrivande organisation som arbetar i syfte att ”publicera och distribuera material relaterat till Myers Briggs Type Indicator (MBTI) och C G Jungs psykologiska teorier” (*). Kanske är de partiska när det handlar om material om MBTI? Det framkommer också att endast 7 % av studierna i meta-analysen innehöll egna analyser av MBTI’s reliabilitet. Resterande studier hänvisade till siffror från MBTI’s egen manual, som inte heller är helt opartisk. Eller, rättare sagt, inte alls opartisk. Men, när man bortser från de studier som var publicerade av tveksamma tidskrifter eller data som tillhandahållits och analyserats av MBTI själva, visar meta-analysen att MBTI har acceptabel reliabilitet.
Det borde komma som en överraskning för alla de som smutskastar MBTI som ett test utan reliabilitet. En av meta-analysens författare, Robert Capraro, skriver i ett mejl att Adam Grant och andra kritiker är ”väldigt snedvridna” och uppmanar alla: ”bygg din kunskap genom att läsa vetenskap, inte nyhetsartiklar, krönikor eller glansiga magasin. Det är vad en oinformerad pöbel gör.” MBTI utvecklas ständigt, precis som de flesta psykologiska tester. Därför kunde MBTI ha obefintlig reliabilitet 1983 och acceptabel reliabilitet 2002. Att säga att MBTI är ett dåligt test för att det saknade reliabilitet år 1983 är som att säga att Ford inte gör säkra bilar, eftersom deras Model T saknade säkerhetsbälte. T-forden lanserades år 1908 (*).
Av detta kan vi dra slutsatsen att MBTI inte är ett dåligt mätinstrument i sig. I ett mejl till mig svarar Adam Grant att meta-analysen uppvisar varierande resultat. Och viktigare än så, att ”i allmänhet är jag mer brydd om validitet än reliabilitet”. Det finns nämligen mer än reliabilitet att ta med i bedömningen av ett personlighetstest.
”I allmänhet är jag mer brydd om validitet än reliabilitet”
Validitet är ytterligare ett begrepp som kommer upp när man talar om tester. Det beskriver om testet verkligen mäter vad det avser att mäta.
En form av validitet kallas begreppsvaliditet. Det beskriver hur säkert det är att MBTI mäter personlighet, och inte något annat. För att ta reda på det använder man den statistiska metoden faktoranalys. Med faktoranalys undersöks samband mellan olika variabler (*). Och om det finns samband, om det går att reducera dem till ett fåtal underliggande. Om MBTI har hög begreppsvaliditet borde en faktoranalys visa på tre saker:
För det första ska samtliga påståenden i MBTI höra till ett av fyra olika faktorer, eller kluster av variabler. MBTI utger sig nämligen för att beskriva en person enligt fyra olika typ-par. De påståenden som relaterar till respektive faktor ska ha starkt samband sinsemellan. De ska också vara relaterade till just det typ-par som de hör till. Exempelvis ska påståendet ”Jag gillar att vara i händelsernas centrum på en fest” vara relaterat till påståendet ”Jag tycker om sociala tillställningar”. Det vill säga, en person som håller med om det ena, ska också hålla med om det andra. Båda påståendena ska också vara relaterade till typ-paret Utåtvändhet – Inåtvändhet.
För det andra ska varje faktor, eller typ-par, vara oberoende av de andra. Varje typ-par ska stå enskilt och inte överlappa med de andra. Med andra ord, påståenden som hör till ett typ-par ska inte ha samband med påståenden som hör till ett annat typ-par. Om två påståenden som hör till olika typ-par har starkt samband, tyder det på att de relaterar till samma faktor och inte två olika.
För det tredje ska de faktorer som kommer fram i analysen ha betydelse för skillnaderna mellan olika individer. Ett test som innehåller många frågor som inte relaterar till varandra kommer att visa ojämna resultat människor emellan. Eller, låg validitet. Om testet innehåller många påståenden som är relaterade till varandra svaren att uppvisa ett jämnt mönster. Hög validitet.
På sin webbsida hänvisar The Myers Briggs Company till en studie från 1986 som använder faktoranalys för att undersöka MBTI’s validitet. I artikeln beskriver författarna hur 359 universitetsstudenter fick genomföra MBTI. Därefter undersöktes deras resultat med faktoranalys för att se vilka samband som fanns. Både samband mellan påståendena och med de övergripande fyra typ-paren. Efter analysen menar författarna att ”resultaten visar starkt stöd för instrumentets validitet”. (*) Det borde vara goda nyheter för The Myers Briggs Company. Men liksom det inte är rättvist att bedöma MBTI’s reliabilitet baserat på en enstaka studie från 1983, är det inte rättvist att bedöma MBTI validitet baserat på en studie från 1986. Bilden blir mer nyanserad vid en undersökning av senare studier. Studier som The Myers Briggs Company inte nämner på sin webbsida. De visar minst sagt varierande resultat. Ibland finns tre underliggande faktorer, ibland så många som sex. Professor David J. Pittinger är en av de som riktat kritik mot MBTI, sedan han granskat forskningsläget. Han hävdar att ”den tillgängliga evidensen tyder på att MBTI inte mäter egenskaper relaterade till personlighet, och om det mäter egenskaper från den underliggande teorin är högst oklart”. (*)
Den mest korrekta slutsatsen av studierna på reliabilitet och validitet är alltså att MBTI är ett okej test, med acceptabel reliabilitet, men att ingen egentligen vet vad det mäter, alltså låg validitet.
Den mest korrekta slutsatsen av studierna på reliabilitet och validitet är alltså att MBTI är ett okej test, med acceptabel reliabilitet, men att ingen egentligen vet vad det mäter, alltså låg validitet.
Säljare och konsulter som arbetar med MBTI, eller liknande test, brukar antingen muttra litegrann när de får höra att MBTI saknar validitet, eller skita i att bemöta påståendet helt och hållet. De hävdar att MBTI ändå är användbart. Eller som en konsult som försökte att övertyga mig om MBTI’s användbarhet skrev till mig. ”Det behöver inte vara helt rätt. Det behöver bara vara något som fastnar.” och förklarade sedan att MBTI hjälper människor till självkännedom. Jag svarade ”tack för informationen, låt oss ta en fika någon gång”. Vad jag inte svarade var att företaget som konsulten arbetade för, uppvisat negativt resultat fyra år i rad. Men, att MBTI bidrar till större självkännedom är också vad The Myers Briggs Company hävdar på sin webbsida. De hänvisar till en studie från 1997 undersökte två team på en arbetsplats. De var likvärdiga på alla tänkbara sätt, kön, ålder, intelligensnivå, förutom sammansättningen av personlighetstyper. Det team som presterade bäst av de två, hade en jämn fördelning av extroverta och introverta. Men studien håller låg kvalitet. Forskarna undersökte inte några så kallade bakgrundsvariabler. Sådant som kunnat påverka teamens resultat. Det är möjligt att det ena teamet bestod av småbarnsföräldrar som både led av sömnbrist och behövde hämta på förskolan varje dag. Medan det andra bestod av arbetsnarkomaner som prioriterade sitt jobb över allt annat. Eller något helt annat som man inte tog i beaktning (*).
The Myers Briggs Company hänvisar också till en studie där 22 Irländska chefer fick genomföra MBTI. De fick även så kallad 360-graders feedback från sina medarbetare. Därefter fick cheferna bedöma på en skala mellan 1 och 7 hur de upplevde att deras självkännedom påverkats. Vissa av cheferna upplevde att deras självkännedom ökat, i genomsnitt mellan 5 och 6 på den sjugradiga skalan (*). Även det är en studie som håller låg kvalitet. Dels går det inte att säga om det var MBTI eller 360-feedbacken som hade betydelse för chefernas upplevelse. Dessutom finns det ingenting som säger att cheferna faktiskt fick större självkännedom. Det är stor skillnad mellan upplevd självkännedom och faktisk självkännedom (*).
När svenska Stiftelsen för Tillämpad Psykologi granskade MBTI konstaterade de att den sammanlagda forskningen inte visade att MBTI bidrar till ökad självkännedom. Det liknar mer ”en sällskapslek” (*).
Själva sökandet efter självkännedom vilar på idén att varje människa har djupa underliggande egenskaper som innebär ett ”sant själv” (*). Många tror dessutom att detta sanna själv går att finna, bara man söker på rätt plats. Kanske på ett retreat på en naturskön kursgård eller en backpackingresa i Indien. Där ska det, enligt den lite skakiga logiken, gå att ta reda på precis vem man är. Men detta är en missuppfattning. En missuppfattning som dessutom begränsar människor i deras utveckling. En missuppfattning som hindrar dem från att uppnå sin fulla potential. Människor som är övertygade om att det finns ett sant själv har nämligen en tendens att ge upp snabbare när de möter motstånd. De ger upp med förklaringen att ”jag är inte en sån som surfar/programmerar/talar spanska. Det är inte min grej”. Den som tror på ett sant själv kan lätt att få för sig att den kommer att ha oändligt med motivation och att allt går enkelt, bara den hittar ”sin grej”. De som å andra sidan ser personliga intressen som flexibla, möjliga att utveckla, ger inte upp lika snabbt. De ser snarare motstånd som en anledning att jobba hårdare för att klara av utmaningen (*).
Den som tror att det går att få ökad självkännedom genom ett personlighetstest lurar sig själv. Fastnar i tanken att den är en speciell typ. Det är knappast hjälpsamt i längden. Livet innehåller en hel del motgångar. Den som ger upp med förklaringen att ”jag är ändå inte den typen”, kommer inte att leva till fullo.
MBTI är trots sitt svaga vetenskapliga stöd det mest populära personlighetstestet i världen. Hur kommer det sig?
MBTI är trots sitt svaga vetenskapliga stöd det mest populära personlighetstestet i världen. Hur kommer det sig? Numera kan MBTI vara populärt för att det är så populärt. Det kan låta som ett cirkelresonemang. Men faktum är att vi människor är starkt påverkade av sociala normer (*). När nu 88 av USA’s 100 största företag använder MBTI, är det lätt att dras med i hypen och tro att det är ett bra test. Men, det finns inget som säger att de 88 företagen blivit stora för att de använt MBTI. Det finns gott om företag på den listan som funnits längre tid än MBTI (*). Det är som att säga att Zlatan blev en bra fotbollsspelare för att han använder Nike-skor. Vilket är ett hån mot Zlatan och alla timmar han tränat innan han blev en världsstjärna. På samma sätt är det ett hån mot strävsamma medarbetare på de största företagen att påstå att framgången beror på att de använt MBTI.
En annan aspekt är det förföriska sätt resultatet förmedlas på. Den som genomför MBTI får en utskrift med smickrande påståenden om ens starka sidor, precis som Lena fick i anekdoten som inledde texten. Dessa utlåtanden är formulerade för total igenkänning. Det kallas Barnum-effekten och har fått sitt namn efter en cirkusdirektören P.T Barnum. Under 1800-talet blev hans kringresande cirkus en sensation. Där kunde besökarna bland annat se den afrikanska elefanten Jumbo och dvärgen ”Tom Tumme”. En favorit hos både drottning Victoria av England och USA’s president Abraham Lincoln (*). Vid cirkusen kunde även besökarna roa sig med att göra ett personlighetstest. Även om det inte var ett personlighetstest i ordets rätta bemärkelse. De fick skriva sin namnteckning på ett papper. Detta analyserades av, eller snarare lämnades till, cirkuspersonalen, varpå de fick sin så kallade personlighetsprofil. Det bestod av ett uttalande som var formulerat så vagt att alla besökare skulle känna igen sig. Det kunde exempelvis stå ”du har en stor dos outnyttjad kapacitet som du ännu inte fått utlopp för” eller ”ibland tvivlar du på om du fattat rätt beslut”. Endast deprimerade människor skulle neka till det första. Och endast personer med storhetsvansinne skulle neka till det andra. På samma sätt är MBTI konstruerat. Personen som får veta sin typ, får också ett antal vagt formulerade, positiva påståenden om sig själv (*). Knappt något skulle säga emot när den beskrivs som ”varm, hänsynsfull, omtänksam, vänskaplig, som vill behålla harmoniska relationer”. Många människor har en tendens att ta till sig av positiv information och bortförklara negativ information om sig själva (*). MBTI underblåser alltså denna tendens. Det säger sig självt att det är roligare att göra ett personlighetstest som bara visar upp en skönmålad bild än en korrekt bild. Det bidrar till att MBTI är så populärt. Men för att få en sann självbild är det givetvis lika viktigt att få höra negativ information (*).
Men, det som främst bidrar till MBTI’s framgång är antagligen att testpersonerna själva får bestämma sin personlighetstyp. Det kan låta konstigt. Är inte ett personlighets test till för att avgöra vilken personlighet någon har, rent objektivt? Man kan tro det. Men MBTI överlåter ansvaret att välja personlighetstyp till testpersonen själv. I manualen till testet står det att ”en människas sanna typ kanske inte avslöjas enbart av ett mätinstrument; därför får testpersonen delta i en verifieringsprocess, där de ges detaljerad information om deras typ samt beskrivningar av alternativa typer för att fastställa deras mest passande typ” (*). The Myers Briggs Company snackar alltså ner eget test! Det är lätt att se en MBTI-konsult framför sig. Den återger en persons testresultat och travesterar på samma gång Groucho Marx: ”vi är säkra på er personlighetstyp, men om ni inte gillar den, så har vi andra”.
Randy Stein och Alexander Swan är två amerikanska forskare som, till skillnad från många akademiker, försöker att ha ett både vetenskapligt och affärsmässigt perspektiv på sin forskning. I en artikel från 2019 beskriver de att MBTI’s teoretiska grund är utdaterad. Det har många andra redan konstaterat. Men de slår också fast att MBTI står sig mycket starkt ifråga om kundnöjdhet. ”Testpersonerna blir helt enkelt gladare när de har kontroll över testets output” (*).
Anledningen till att MBTI blivit världens mest sålda personlighetstest är alltså inte en stabil vetenskaplig grund, att det är ett bra test eller att resultatet är användbart. Utan för att det ger testpersonerna en positiv upplevelse på kort sikt. Det är ett vanligt drag i dålig populärpsykologi. Att ge MBTI till sin arbetsgrupp är ungefär som att skjutsa dem till ett nöjesfält, köpa åkpass och så mycket sockervadd de orkar äta. De flesta skulle jubla till en början. Åka och äta som om det inte fanns någon morgondag. Men på väg hem skulle de flesta kräkas upp allt de stoppat i sig och undra om det egentligen var värt pengarna.
Genom sin konstruktion passar MBTI bra in i en tid av fake news och alternativa fakta. Där många människor befinner sig i filterbubblor och tar till sig av information utan att bry sig om ifall den är sann eller ej (*). Vill man ha en så korrekt bild av både sig själv och världen man lever i, är det hälsosamt att ifrågasätta sina egna sanningar. Det gäller även personlighet.