”Det är inte som du tror” skulle jag velat säga till städerskan som just kom in på mitt hotellrum och ertappade mig med byxorna nere, bokstavligt talat, och blicken riktad mot ett Instagramflöde fullt med manliga modeller. Men jag sa ingenting. Inte hon heller. Hon bara log och backade ut.
Det låter som en dålig undanflykt. Jag vet. Men försök att sätta dig in i min situation. Tänk dig följande:
Du står på hotellrummet och förbereder dig för en foto-session för ditt förlag. Du har fått instruktioner om att klä dig ”gärna stiligt, men inte så att det ser ut som en årsredovisningsbild”. I din beslutsångest har du kokat ner dina alternativ till tre möjliga. Antingen den blåa författarpolotröjan, den mörka dubbelknäppta kavajen eller den livfulla, lite busiga, gröna kostymen.
I din vånda har du först testat den blå polon men insett att den är lite för tråkig och stereotyp. Du har testat den dubbelknäppta kavajen och tycker att den är okej, men vill ändå gå all in och testa den gröna kostymen.
I samma stund du drar på dig byxorna drabbas du av vånda igen. Det finns då bara en sak att göra: sök bekräftelse på det du redan tycker för att bli mer säker i ditt beslut. En Instagramsökning på #greensuit senare har du ett flöde på flashiga Milanomodeller och like-raketer från årets Pitti Oumo. Och du är fast i det ändlösa flödet av vackra män med vackra, gröna, kostymer. Liksom din tumme hasar nedåt i flödet, hasar också dina byxor ner längst dina ben.
Det är då städerskan kommer in.
Du vänder dig om, håller din telefon i ena handen och kliar dig i skrevet med den andra. Och hon ger dig en blick som säger ”Jag har sett det där förr.”
Som sagt. Jag skulle ha velat säga att ”Det är inte som du tror.” Men just då hade vad som helst tolkats till min nackdel.
Bilderna blev i alla fall bra.
